Med ett bandnamn som betyder något i stil med lidande, plåga, smärta, ångest eller frustration kan musiken förväntas låta på ett visst sätt. Ett riktigt elände allt ihop. En tung ljudbild med djupa rop av ångest istället för skönsång. Plågade gitarrer som ylar mot fullmånen. Ni vet… Men det nyformade bandet Duhkha från Kristianstad är mer egensinniga än så.

Visserligen är ljudbilden aningen skev, präglad av en vagt skönjbar dissonans och sprickor här och där, men bandet fastnar inte i ett konventionellt sätt att uppfatta livets baksidor, småstadstristess och kärleksbekymmer. Duhkha intar en hållning till lidandet som en sann buddhist skulle ha gillat - något som närmast skulle kunna kallas för passionerad likgiltighet.

Musiken är egensinnigt formulerad, små söta och lekfulla melodislingor i fullt slagsmål med explosiva gitarrutbrott och abstrakta ironiska texter utgör bara några av de lyktstolpar lyssnaren oundvikligen kommer att gå in i när han eller hon försvinner in i de världar som musiken slår upp dörrarna till. För det är verkligen musik som hör till en annan värld. Eller som sångaren i Pixies en gång uttryckt det: “That's what makes music attractive to me - it's the hole you get sucked into when you really get into a song”. Duhkhas musik är full av sådana hål.

Texterna balanserar mellan rocklyrikens klyschiga avgrund och de poetiska högkulturella höjderna, utan att trilla ner (eller upp) åt något av hållen. Precis som bra rocklyrik ska vara. I förhållande till bandnamnet, det eviga lidandet, blir det starkt till exempel när de sjunger:

One day I'll cast it all away,
among the singing of the birds.
‘Cause I wanna burn, and I will burn out,
when you set me free again love.

Frigörelse och kärlek som lever och växer i en vagt ostämd ljudvärld. Det är snyggt och effektfullt.

De abstrakta världar som texterna målar upp har ofta karaktären av en sådan där ask som om man öppnar den finner en likadan fast mindre inuti. Ta till exempel textraderna:

I saw you through pavement
And I swallowed you like life swallowed me

Artikel hämtad från:
http://www.kristianstadsbloggen.se/2007/03/01/det-eviga-lidandet/